Jag reagerade negativt redan första gången jag hörde eller läste begreppet ”Feminism” på grund av att det är ett enkönat begrepp i ett för övrigt viktigt sammanhang. Jag fattade inte vitsen helt enkelt annat än att det var ett begrepp för en nystartad kvinnokamp. Än värre blev det när politiker för politiker påstod sig vara feminist trots att de var av manligt kön?
När jag idag läser olika debattartiklar så får jag intrycket att begreppet sjunger på sista versen. Debatören Pär Ström som kallar sig ”Jämstäldist” och som med outröttad iver lyfter fram olika exempel på feministiska avarter får finna sig att bli kallad för ”Apa”, ”Töntström” med mera som att han skulle vara ute och cykla skrivet eller sagt av medmänniskor på den kvinnliga kanten som jag vanligtvis har ett gott intryck av. Men när feministiska överdrifter bemöts i kritiska ordalag i debatter och massmedia så blir det sandlådefars av debatten.
Så jag undrar om det redan nu är ett begrepp som gjort sitt. Partier och partiledare som idag säger sig vara feminister framstår som lite blåsta om du frågar mig. Vi är trots allt män och kvinnor som ska leva tillsammans och då behövs det mer nyanserade debatter i ämnet jämnställdhet.
Är det ingen mer än jag som tidigt insåg att feminismen blev Gudrun Schymans nya språngbräda inom politiken när begreppet ”kommunism” redan nått och till och med passerat bäst-för-datum.
Om nu någon som bekänner sig till ”feminismen” läser vad jag just skrev så blir jag varken förvånad eller stött om någon kallar mig gris, apa eller tönt. För det är så debattklimatet är i slutet av år 2011.
Rolf Granlund
@rigit
Verksamhetsfilosofen 