I helgen råkade sonens kompis lägga sin mobil på köksbordet vid frukosten. Min fråga kom omedelbart!
– Får jag känna och klämma?
– Naturligtvis! blev svaret.
Så jag fick äntligen testa Sony Ericsson X10 mini pro. Den som jag i somras lämnade tillbaka utan att öppna kartongen eftersom säljaren påpekade när jag var på väg ut…
– Glöm inte att skaffa Gmail, annars kan du inte ladda ner Appar! Vem f-n vill ha Gmail?
Jag testade att skriva, vilket gick hyfsat men det visade sig att ägaren aldrig använder tangentbordet utan kör T9 i alla fall!?! Han hade ingen riktig förklaring annat än att han tyckte att T9 var enklare och mer invant.
– Så du borde alltså köpt SE X10 Mini?
– Jo!
Men han var ändå rätt nöjd med sin lur. Så kom det sig att jag hämtade min gamling PalmOne Tungsten E2 eftersom jag slogs av likheterna när det gäller hanteringen av Appar. Samma typ av huvudmeny där E2 har större skärm! X10-mannen var genast avis på att jag hade en pekpenna. När jag sedan skrev med den som om jag hade en vanlig penna så höjdes ögonbrynen på honom.
– Coolt!
Jag kunde konstatera att de båda mobilprylarna var ungefär lika snabba utom när det gällde det där med att visa foton. Då var E2:an långsammare. Men vad kan man begära av en processor som är 6 år gammal (April 2005 enligt Wikipedia). X10-mannen blev så fascinerad av min gamla PamOne att han undrade var man får tag på en sådan. I vissa avseenden tyckte han att gamlingen var bättre på en rad områden än Sony Ericsson X10 mini pro trots att jag påpekade att Palmen inte går att ringa med. Så kan det gå!
Verksamhetsfilosofen 