Jag blev tvingad av min dåvarande hustru att arrangera våra barns “Hallåvinkalas” eftersom hon tyckte att jag var så påhittig. Det gjorde jag med besked! Tyvärr blev det tvärt om mot vad jag hade tänkt, ungjävlarna ville att jag alltid skulle ordna Hallåvin… Själv var jag utstyrd som Lurch i familjen Adams.
I hemlighet hade jag införskaffat en sådan där nymodighet så att man trådlöst kunde släcka och tända lyset när jag så behagade. Kontrolldosan hade jag i byxfickan och kunde släcka och tända utan att vara närvarande i vardagsrummet där de små utklädda monstren satt och flinade åt varandra och drack blodröd saft och tårta med de mest bisarra färgerna. Till och med hustrun undrade vad det var som pågick. Skräckslagna skrik varje gång!
Fiskdammen som jag fixat resulterade i min frus BH, mina kalsonger och andra bisarra föremål vilket av någon anledning ansågs dråpligt av de vuxna som var närvarande bland annat några föräldrar eftersom deras jävla unge va rädd från början. Misslyckat med andra ord för att vara Hallåvin.
När det var dags för den traditionella utdelningen av godispåsar hade jag mörklagt ett sovrum, riggat upp vårt elpiano som hade en självspelande trudelutt a la kyrkorgel som ljudeffekt. Den drog jag på för varje unge som skulle in och hämta godispåsen. Dörren skulle enligt min order till hustrun omedelbart stängas så att rummet blev helmörkt… för en kort stund. Orgeln på full volym a la Familjen Adams, om du kom ihåg den gamla TV-serien. Sedan tände jag ficklampan under hakan med ett hiskeligt förvridet ansiktsuttryck. Det var i stort sett allt. Jag gladde mig för varenda unge som vände och sprang ut! Lyckad stund av obeskrivlig skräckupplevelse!
Som sagt var, efteråt bad ungarna mig att ordna fler Hallåvinfester, vilket jag naturligtvis vägrade!
Verksamhetsfilosofen 