Läser om Lena Nyman i morgonbladet och kommer att tänka på intervjun med Janne Loffe Carlsson med anledning av att Bosse Hanson avlidit. Han avslutade intervjun med att konstatera
– Bosse är inte död, han är bara avliden!
Ett uttryck som jag sedan dess har tagit som en egen syn på tillvaron och döden. Senast vid en begravning av en god väns mamma som jag aldrig träffade. Men vi var där för vår gemensamma väns skull.
Lena Nyman lever på Vinylskivor, VHS-band, CD, DVD, på nätet i en massa texter, på Facebook och inte minst YouTube. Man kan räkna upp ett antal olika media som tidningsartiklar fotografier både på papper och digitalt så nog lever Lena Nyman alltid. Våra barn och barnbarn kommer med all säkerhet att för evigt minnas Lena Nyman som Ronjas mamma.
För min del är det hennes spefulla sexiga uttryck hon har mot Gösta Ekman när hon sjunger.
– Vad har du i fickan Jan, är det en jättebanan?
Vad är då “Evigt liv”?
Det hela får mig att tänka på det i religiösa sammanhang ofta upprepade begreppet “Evig Liv”. Loffe har därför gett mig ett ny innebörd av evig liv som jag kan förlika mig till som oreligiös.
– Lena Nyman är inte död, hon är bara avliden.
För varenda en av oss som inte finns på lagringsbar plats på något media så lever vi vidare i någons minne så länge den personen minns oss oavsett om det är en vän eller ovän. Det känns bra att tänka så.
Verksamhetsfilosofen 