Podd, sämre än radion!

Jag har försökt och misslyckats gång på gång, nämligen att försöka lyssna på Podd-sänd­ningar.

Tröttsamma introduktioner med musik-jinglar som tar för mycket tid. Journalister som är bra på att skriva men som bris­ter när det kommer till tal. Att vara prat-journalist är en konst som inte verkar vara det­samma som att for­mu­lera text i en artikel.

I radion anställs professionella människor som är välutbildade i talets konst och som även är en form av artister när det gäller att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Det här har de tid­nings­redak­tio­nella medier­na helt missat eller undviker med avsikt, för att låta skriv­ande journa­lister bredda sitt sätt att nå ut. Jag är inte så säker på att det är så lyckat.

Det handlar dessutom hur man låter och hur tydlig man är när man talar och sist men inte minst, om man har talang och har en röst som gör sig bra i radio eller en podd. Man kan ju exem­pel­vis inte ha en röst som påminner om Kalle Anka eller låta likt nån kändis!

Lyssna på P1!

Jag slås av insikten att radion är bättre än poddar varje gång jag gör ett besök på radions kanal P1. Nåja inte alltid, men tillräckligt ofta för att stanna kvar och lyssnar på de berättelser och samtal som P1 sänder. Oftast blir det när jag kör bil längre sträckor och inte har något annat för mig än att stirra på vägen framför mig.

Den bästa situationen att koppla av och lyssna blir därför på långa sträckor längs motorvägar. Det är då jag dels kopplar på ”gröna ratten” samt slår på radions P1.

”Gröna ratten” är då min Volvo XC40 kör själv via adaptiv farthållare och riktningsstabilisator medan jag enbart håller en hand på ratten. Handen ligger passivt på ratten och är enbart en kontakt mellan mig och bilen, vilket bilen kräver. Jag känner bara små ryck i ratten när bilen justerat riktningen, vilket jag inte motarbetar. Bilen bestämmer.

Det är då jag kan lyssna på pratet på radions P1 utan risk. Bilen bromsar och styr själv och varnar i god tid om jag måste ta över.