Offentlig upphandling… del två!

Jag reagerade starkt på att jag mer eller mindre detaljerat skulle beskriva vad jag gjort tidigare, hos vilken kund samt när. Hallå! När man som jag anlitas för att hjälpa till med SharePoint och användandet av DocAve eller SMMOSS som Backup och Restore så måste jag få hög behörighet i kundens system! Ofta högsta behörighet i deras SharePoint-miljö!

En naturlig konsekvens är att jag alltid skriver under en sekretessförbindelse! Det händer till och med att jag frågar efter en sådan! Som f.d. Datasäkerhetschef inom SAS så införde jag själv sådana rutiner en gång i tiden. Ska jag då i ett offentligt anbudsförfarande riskera ett avtalsbrott med anledning av denna önskan om sekretess från kundens sida? Aldrig i havet! Jag tar mina sekretessåtaganden på största allvar. Mina kunder förväntar sig det med all rätt.

Om våra statliga verk och myndigheter ska få kvalificerad professionell hjälp från den privata konsultbranchen så vill det till att de ser över sina upphandlingsprocesser. Jag vet även att man kan begära sekretess när det gäller anbud från min sida, vilket inte är någon garanti från myndighetens sida om att så sker. Alltså förväntas vi konsulter ta en uppenbar risk till avtalsbrott om man ser till sekretessförbindelser.

Handen på hjärtat (eller snarare tänkorganet) är det inte ett uppenbart fel någonstans på offentlighetsprinciper och offentliga upphandlingar?

En sak till! Jag undrar om inte alla stora leverantörer av IT med glädje begär in alla anbud för att kartlägga konkurrenter tack vare offentlighetsprincipen. Något som statliga verk och myndigheter inte kan neka till.

Offentlig upphandling…

Jag har nyligen deltagit i ett så kallat anbudsförfarande inom en offentlig upphandling via “ombud”, d.v.s. via en av dem som har ramavtal med nämnda myndighet. Enbart inläsningen av anbudet gjorde mig tveksam. Jag uppfyllde två av fyra så kallade skallkrav i första vändan där ett av kraven var att man skulle kunna alla upptänkliga programmeringsspråk på marknaden, bland annat COBOL!. När det sedan kom en ny vända angående samma uppdrag så tappade jag intresset helt och hållet. Myndigheten ifråga fick vad jag förstår ingen träff i första vändan. Jag skulle alltså detaljerat redogöra vad jag gjort tidigare i andra vändan för att uppfylla kraven i de två som jag misslyckats med. Vadå? Ska jag avslöja vad mina tidigare kunder sysslar med i dokumentation som sedan blir offentlig? Kyss mig där bak! Så gör man inte!

Det känns helt främmande att sälja mig som konsult på det här sättet. Jag tappade helt intresset.

Intrycket av en byråkrati utan motstycke utan direktkontakt med kunden där jag dels kunde berätta mer om mina färdigheter i kombination med att jag skulle få veta mer om organisationen, hur långt de har kommit för övrigt och hur kunden har tänkt sig fortsättningen lyser helt med sin frånvaro i den här typen av upphandling. Jag tappade helt intresset av att få ett långt inkomstbringande uppdrag där jag tror att jag skulle kunna göra en hel del nytta utifrån mina erfarenheter. Men om det vet jag som sagt inget eftersom någon direkt dialog inte får göras.

Vad jag menar är att man i en dialog kommer fram till dels om jag passar för uppdraget om man ser det från kundens synpunkt samt om jag förstår att mina färdigheter passar in. Jag menar att man när man anlitar konsulter så är det två parter som ska gilla läget, inte bara kunden. Som processen nu ser ut så avstår jag uppdraget eftersom jag befarar att jag skulle få en byråkratisk kund där jag skulle bli vansinnig av frustration efter några veckor.

Tacka vet jag den privata marknaden där man träffas, utbyter information i en dialog samt enas om en fortsättning eller inte.