Om en hammare och för mycket krut

Min svägerska har släktforskning som hobby. Hon hittade för inte så länge sedan en läkarjournal angående en anfader anno något år under 1800-talet. Anfadern hade dumt nog experimenterat med en hel del krut och en hammare, vad nu det skulle vara bra för… Denne anfader städslad i den dåvarande svenska armen drämde till krutet med en mindre hammare å det small till utav bara fan (ursäkta språket).

Ena ögat gick som sagt var åt helvete och överdelen av hammaren gick inte att finna trots idogt letande av hustru och barn. Några år senare sökte denne numera enögde beväring doktorn för besvär med sitt friska öga. Denne doktor blev av någon anledning intresserad av det bortskjutna ögat. Efter undersökning och rotande med diverse tänger, varav en modell större enbart dög, drog doktorn ut den saknade delen av hammaren som under flera år gömt sig i det bortskjutna ögat. Efter denna utdragning syddes ögat ånyo igen och beväringen fick även sitt andra öga behandlat med den äran. Läkarjournalen har även en tecknad bild i naturlig storlek som bilaga av föremålet.

Ovanstående sanningsenligt berättat utifrån läst sjukjournal för någon dag sedan!

Vill man som denne anfader hamna i den svenska historien i form av en idag publicerad läkarjournal som för övrigt svägerskan fann på nätet, så ska det vara ordentliga krämpor och inget typ skoskav eller nageltrång. Detta som ett tips i all välmening i dessa dagar då varenda kotte vill bli känd och hamna i historieböckerna. Dräm till med en hammare så kanske du är historisk om ca 200 år.